Tillbaka

Känsloladdat besök i Auschwitz

Elever och lärare från gymnasierna i Nykarleby, Pedersöre, Kronoby och Karleby gjorde tidigare i år (2007) en resa till Polen och Tyskland. Resan var en del av ett Förintelseprojekt skolorna emellan.

Tågrälsen gick rakt in på lägerområdet, där tåget stannade och fångarna klev av. De var då redan inne på lägerområdet och den stora sorteringen tog sin början. Här kändes det också konstigt att stå bland sina vänner bredvid tågrälsen och veta att på samma plats har fångarna stått, familjer har splittrats, barn har tagits ifrån sina föräldrar och älskade har mist varandra.

Torsdagen den 26 april begav vi oss till Auschwitz. Vädret var varmt och vackert och under bussresan såg vi otroligt vackra sommarlandskap. När vi närmade oss körde vi in i centrum av staden; det var det första som jag själv reagerade på − jag hade föreställt mig att lägret skulle ligga långt bort från det civila, men det gjorde det inte. Koncentrationslägret Auschwitz I låg nästan mitt inne i stan. Jag trodde på något vis att vi ännu inte var framme, förrän jag plötsligt såg grinden som man sett på så många bilder och i så många filmer. Helt omedvetet sa jag åt mina vänner "men där är ju porten, vi är här". Vi var framme och jag såg allt med nya ögon. Auschwitz I bildades år 1940 för att bedriva terror mot och utrota polacker under andra världskriget. Så småningom utvecklades lägret och började användas för människor från hela Europa, huvudsakligen judar med också sovjetiska krigsfångar och romer. Det genomsnittliga antalet fångar rörde sig mellan 13 000 och 16 000.

Vi gick på rundvandring i koncentrationslägret. Känslan av att stå där framför den omtalade porten är svår att beskriva med bokstäver och ord. "Arbeit macht frei" ("Arbete ger frihet"), läste jag om och om igen, tog ett stort andetag och följde efter mina vänner in på området. Väl inne kunde man se höga tegelbyggnader byggda prydligt efter varandra, med gröna och välklippta gräsmattor emellan och fina träd som var planterade på raka linjer. Solen sken och himlen var klarblå, inte ett moln vart man än såg. Det var något som inte stämde, jag kände det på mig. Vi besökte inte alla block som fanns på området. I en del byggnader fick man inte fotografera i andra var det fritt fram. I ett block hade de förvarat alla ägodelar som fångarna hade haft med sig hemifrån. Flertalet av judarna som dömts till utrotning i Auschwitz kom dit i tron att de förts till Östra Europa för att bosätta sig där. Därför hade de med sig alla sina ägodelar; allt från pottor, glasögon och skor till resväskor, barnvagnar, kammar och smycken. Allt detta hade de förvarat i detta block. Det var den biten av lägret som jag tyckte var mest gripande − att se kvinnors långa hår som blivit avrakat, barns pottor, proteser från människor...

Snart kom vi fram till "Dödsmuren" som befinner sig på gården mellan block 10 och 11. Framför "Dödsmuren" arkebuserade SS−männen tusentalsfångar, huvudsakligen polacker. Det var väldigt svårt att tänka sig att vi faktiskt gick på samma grusvägar som alla fångar en gång gått. Att vi, i de bevarade husen, gick i samma trappsteg som de gått. Jag försökte ibland tänka mig in i situationen, om jag hade varit en fånge. Men självklart är det omöjligt. Den smärtan och plågan kan man inte tänka sig in i. Mot slutet av vår guidade tur på Auschwitz I besökte vi krematoriet och gaskammaren. Det var mörkt och kallt där inne. Vi såg ugnarna de hade använt för att bränna kropparna. Efter besöket i Auschwitz åkte vi vidare till Birkenau (Auschwitz II). Birkenau var till ytan mycket större än Auschwitz. Där hade det funnits över 300 baracker men idag finns där endast 45 murade och 22 träbaracker bevarade. Det totala antalet fångar på detta läger uppgick år 1944 till ca 100 000 stycken. De största problemen i detta läger var vattenbristen, de hygieniska förhållandena och det stora antalet råttor som fanns på lägret. På området byggde nazisterna fyra krematorier med gaskammare. De använde sig även av eldgropar och likbål.

Alla baracker vi besökte här var byggda av trä. De var ursprungligen stall för 52 hästar per barack, men nazisterna byggde om dem lite och inkvarterade fångar i stället. Och trots solen stekte från en klarblå himmel, var det ändå kyligt inne i barackerna. Jag undrar hur kallt det måste ha varit på vintern? Inne i barackerna såg vi våningssängarna som de sov i, 8 stycken per våning. Gaskamrarna och krematorierna var förstörda, men fortfarande kunde vi se resterna av dessa byggnader. Först hade där funnits ett rum där fångarna ombads klä av sig, eftersom det blev sagt att de skulle få duscha efter resan. Men någon dusch blev det inte tal om, istället kom det gas från duscharna och alla som fanns i rummet dog. Efter att guidningen var över, höll vi en minnestund. Vi stod i en halvcirkel, höll varandra i hand, en del elever läste någon dikt och satte ner en blomkrans till minne av förintelsens offer. Trots allt det hemska som vi nu har fått se, är jag ändå glad att jag tog del av denna resa. Det var nyttigt att få se allt med egna ögon. Det är viktigt att vi inte glömmer bort detta, utan fortsätter att studera och lära oss, om och av historien.

Malin Kåll, text och foto