Senegal

Blogg från Senegalresan 2012. Bloggen är skriven av Bernt Klockars. I slutet finns anonyma kommentarer av studerande som deltagit i resan.

BLOGG 1 - Resan inleds
Resan till Senegal inleddes kl 3.00 på söndag morgon 15.4.2012. Bussen startade då från Kronoby folkhögskola och tog oss till Helsingfors-Vanda flygfält. Därifrån gick flyget till Istanbul och ganska direkt vidare till Dakar. Framme vid vårt hotell i Dakar var vi kl 9.00 finländsk tid (6.00 senegalesisk tid). En del av oss lyckades sova i flyget, andra inte. I alla fall var vi alla trötta och tog en tupplur i våra bungalower i hotellet i Dakar när solen småningom skulle stiga upp över horisonten. Temperaturen var behaglig, gissningsvis kring +25C - och närheten till havet gjorde sig påmind genom både doft och ljud.
Efter frukost följande morgon blev det solande och bad i polen. Några hann redan i det skedet bränna sig, trots hög solskyddsfaktor. Solen är stark och det gäller att hålla vätskebalansen i skick. Därefter åkte vi en tur i vår senegaliska minibuss längs avenyn som går utmed havskusten, guidade av missionär Ann-Katrin Store. Lunch med tre rätter enligt eget val åt vi på en fin restaurang och sedan begav vi oss till marknadsgatorna i gamla stan. Det var trånga passager, massor med folk och oerhört tröttsamma försäljare som inte godtog ett nej som svar på frågan om man ville köpa deras produkter. Produkterna kunde vara allt från afrikanska träsniderier till t-skjortor, solglasögon och laddningstid till mobiltelefoner. Vi avslutade turen i Dakar med förfriskningar hos Ann-Katrin och Tor-Erik Store, som bor i en fin höghuslägenhet tre kvarter från presidentens hem, och glass på en italiensk glassbar i närheten. På kvällen åt vi tre rätters middag - igen! - på hotellet. Förrätten bestod av en urgröpt grapefrukt fylld med fiskröra, huvudrätten av stekt fisk och efterrätten av en sorts munkar med inbakade fruktbitar. Mums!
Vi avslutade kvällen med ett dopp i polen och i oceanen. Den natten sov vi jättegott och många satsade på ett morgondopp igen på morgonen. Kl 10 hade vi allt packat och klart för avfärd mot Fatick, huvudmålet för resan.

BLOGG 2 - Bakade i bussen
Väderleksprognosen på nätet utlovade +43C till Fatick till tisdagen. Med den bakgrundsinformationen insåg vi att bussresan till Fatick kunde ge känslan av att långsamt halstras i bussen. Avståndet mellan Dakar och Fatick är inte så långt på kartan, men trafiken och bussens skick gjorde att ca 80km eller halva streckan avverkades på 2,5 timmar. Redan i Dakar insåg vi att busschauffören och hjälpkarln (vi kallar honom backningsradarn eftersom han piper till när det håller på att gå illa) inte alls kände till den regionen. Samma sak fortsatte under resans gång. Chauffören missade Ann-Katrin Store, som körde före, i en rondell och så blev resan en timme längre. Chauffören menade att han visst kände till (den gamla) vägen. Allt nog blev det varmare och varmare i bussen. Att fönstren var öppna hjälpte inte, luften som strömmade in var varmare än den som stod stilla inne i bussen. Landskapet ändrade så småningom. Det blev torrare och växtligheten såg mera ökenlik ut. Ett roligt inslag i landskapet var Baobab-träden, som ser ut som om de ryckts upp med rötterna och slängts ner i jorden tillbaka upp och ned, då de inte har löv under en lång tid under torrperioden. De blir enormt stora - och lyckas spara vatten inom sig så att de kan få nya löv just innan regnperioden inleds.
Vi pausade ett par gånger längs vägen. En gång på en bensinmack med en liten affär. Toalettkön var lång. Annars var toaletten helt OK, men spolningen fungerade inte. Många passade på att köpa glass, chips (salt binder vattnet i kroppen!) och dricka. Den andra gången pausade vi för att kunna hitta en bankomat som accepterade finländskt kreditkort, vilket inte var det enklaste. Längs vägen köpte vi frukt. Vattenflaskor hade vi köpt kvällen innan.
Framme i Fatick var vi 15-tiden på tisdagen. Budet om att vi var framme kom precis i rätt tid. Ansiktena var röda av värmen i bilen och nån höll på att börja må dåligt. Väl framme bjöds vi på mat hemma hos Bartolomeus, i vars hus en del bor och alla måltider äts under vistelsen i Fatick. Jättegod mat fick vi.
Efter en stunds vilande sökte vi upp våra respektive boenden. Flickorna bor i katolska kyrkans utrymmen nära katedralen och nunneklostret. Pojkarna bor i ett hus som ligger ett stenkast från Anna Tikums hem, för dem som känner henne.
Dagens höjdpunkt blev simningen i den havsfåra som kommer upp ända till Fatick. Havsfåran består av extremt salthaltigt vatten. Salthalten är 8%. Man utnyttjar flod och ebb till att utvinna salt ur vattnet. Efter bussresan var det himmelskt att ta sig ett dopp i vattnet, trots att simning var lite svårt då fötterna hela tiden flöt upp.
Kvällen gick åt till att äta och sedan installera myggnät kring sängarna. Myggbett är inte så välkomna med tanke på den malaria som de kan sprida. Vi äter förstås malariaprofylax, men ändå.

BLOGG 3 - Tröghet och frukter
Innetemperaturen på tisdagen var +34C. Att somna innebar lite problem för en del av oss. Därtill var myggnäten oftast inte anpassade för att räcka till två/dubbelsängar. Åtminstone vi pojkar sov i fosterställning där vi försökte klara natten utan att vidröra myggnätet.
Efter frukosten skulle vi träffa Hassan, engelskläraren i den lokala gymnasieskolan. Han dök upp och vi satt och planerade lite det kommande programmet. Till vår bestörtning fick vi höra att en del lärarfackförbund strejkar för högre löner sedan november och att de studerande nyss inlett en totalstrejk för att sätta press på regeringen i lönefrågan. De studerande är också rädda att mista ett helt skolår ifall strejken fortsätter. Det betyder att vi inte kan besöka klasser och presentera Finland såsom vi hade tänkt.
Efter mötet med Hassan begav vi oss iväg till fots till stan. Vi kollade två banker och några svartväxlare, men ingen kunde erbjuda växling. Det fanns inte tillräckligt med pengar på orten!
Minibussen ringdes in och sedan bar det av till en bank en bit bort. Där fanns pengar och vi fick ihop över en miljon senegaliska frang.
Nu inleddes shoppingfasen. Vi vandrade omkring och kollade in vad som erbjöds på Faticks gator och torg. Fisk, kött, grönsaker, tvättmedel, kläder, skor, kol, tvål, tyger, bildelar... allt fanns tillgängligt på marknaden. Ibland var stanken oerhörd. En finländsk hälsovårdskontrollör hade nog tuppat av, tror vi.
Efter lunchen fanns lite tid för vila och sedan åkte vi ut till Bartolomeus trädgård. Där fick vi pröva på att plocka mango och cashew-frukter. Och äta mango. Den är himmelskt god när den är plockad direkt från trädet, solmognad och färsk.
Kvällen avslutades med dopp i havsfåran och middag. Ett litet party på taket hos pojkarna uppstod spontant senare på kvällen. Det blev limsa, sånger och lekar. Men vinden kändes kall.

BLOGG 4 – Träff med våra senegalesiska tvillingar
Förmiddagens program handlade om att träffa våra vänelever i gymnasiet i Fatick. Resans höjdpunkt hittills! Det blev många intressanta samtal efter en del gemensamt program.
I närheten av Bartolomeus’ hus finns en ”källa” eller en plats där den en del av den gamla lokala naturreligionen utövas. Tillsammans med engelskläraren Assan John besökte vi platserna. Afrikanerna tror att det i havsfåran som kommer ända upp hit bor en vit kvinna vid namn Mindy. Vid problem och motgångar såsom sjukdom vänder sig en del afrikaner till henne med önskan om att bli friska. Platsen ligger alldeles på stranden. En bit bort finns en likadan påle som endast samlar kvinnor omkring sig för olika riter i samband med regnperioden.
Lunchen blev senare än vanligt pga trubbel med gasspisen i köket. Köket är ca 2m x 2m. Där jobbar tre-fyra kvinnor. De förbereder maten för ca 30 personer två gånger om dagen. Disken sköts också där. I Finland skulle man troligen konstatera att det är ett omöjligt projekt, men här går det bra.
En del av resans deltagare ville sy upp klänningar och kläder. Denna eftermiddag besökte de skräddaren för måttagning och beställningar. Andra vandrade och tittade på smycken i bl.a. silver. Även om man inte köpte så mycket är stämningen otrolig.
På kvällen badade vi igen vid stranden i det salta vattnet.
Kvällsmaten bestod av fisk som hade grillats. Maten äts ur stora fat, på golvet. Var och en får en sked/gaffel och så samsas man om ett matfat. Eventuella ben eller kärnor spottas diskret ut på mattan bredvid fatet – kökspersonalen fortsätter på samma tallrik efter oss. Dricker gör man först efteråt.
Maten är mycket omväxlande – fisk, kyckling, couscous, sallad, fransk potatis, potatis, löksås, nötkött… Inte så starkt kryddad heller.

BLOGG 5 – Hembesök och skolbesök
Under fredagsförmiddagen fick våra studerande från Finland besöka sina senegalesiska tvillingars hem. Det hus där vi äter, Bartolomeus’ hus, ligger lite i utkanten och vi lärare hade funderat på om bussen eventuellt kunde köra ett varv runt stan och släppa av de studerande så att promenadavståndet hem skulle bli kortare. Naturligtvis handlar det om promenad och inget annat i Afrika. Det var inte en god idé enligt gymnasielärare Assan John. En del av charmen med finländska tvillingar är att man får stoltsera med dem på stadens gator…! Det blev alltså så att alla skulle promenera. Efteråt visade det sig att en del använt det mesta av tiden på 3 timmar till att promenera och endast en 20-30min hemma hos den senegalesiska familjen.

Erfarenheterna av hembesöket var många. För det första är det en ära att få besöka någon i hans eller hennes hem. För det andra bor många generationer under samma tak – och också många grenar av familjeträdet. Det kan handla om bror och syster med familjer, föräldrar, morföräldrar, farföräldrar etc. För det tredje var vi noggranna med att ge instruktioner om vad man får och inte får bjuda på/ta emot. Detta för att undvika magsjukor. För det fjärde var språket en osäkerhetsfaktor – engelskan är inte alltid så bra här och franskan inte så bra bland våra studerande. Lokala språk som serere och wolof används utanför skolorna.
Såhär upplevde Sakarias Stenbäck om sitt besök:
”Vi gick ungefär en halv timme för att komma fram till den lilla delen av Fatick där min vänelev bodde. På vägen dit stannade vi flera gånger för att hälsa på vänner och bekanta till Ameth (ahmed). Väl framme vid hemmet presentarades jag för familjemedlemmarna och den andra som bodde där; han sa att det bodde närmare 20 personer i den lilla gården som bestod av tre hus tätt intill varandra. Jag tog alla i hand och sade ”djoko” som är en hälsningsfras på serere och alla var väldigt trevliga och verkade tycka att det var spännande att ha en vit på besök. Det första jag tänkte på när jag såg gården var hur trångt det måste vara att bo så många på ett så litet område. I Ameths rum fanns tre sängar och ett klädskåp och där sov fyra personer. Deras kök hade en yta på ca. 2x2m och bestod av bara golv där de tillredde maten. De var bönder så de hade det ganska bra ställt jämfört med andra, men väldigt fattigt i våra ögon. Jag och Ameth satt och talade den största delen av tiden vi var där och han tillredde också te åt oss som var otroligt gott. Vi pratade om skillnaderna mellan Finland och Senegal och det var väldigt intressant att diskutera med någon som tillhör en anna religion (islam) och kultur. När vi skulle gå så tog jag alla i hand och sade hejdå på serere (som jag inte kommer ihåg hur man sa). På vägen hem träffade vi ännu fler bekanta och svettades rejält, att promenera då det är 50 grader i solen är inte att föredra.”
Under tiden våra studerande spenderade tillsammans med sina senegalesiska tvillingar besökte lärarna en av högstadieskolorna och gymnasiet i Fatick. Den bild vi fick av skolorna var kanske inte så sann till alla delar, eftersom bägge skolorna låg öde. Ett av lärarnas fackförbund har strejkat sedan november och nu strejkar eleverna i sin tur – för att sätta press på regeringen att lösa konflikten. Skolorna var alltså öde – inga lärare fanns på plats och inga elever/studerande.
I högstadieskolan hade rektorn sammankallat en grupp för att träffa oss. Där fanns ordförande för föräldra- och elevföreningen, en representant för lärarkåren och en administrativ chef förutom rektorn. Det var fredag och därför var alla klädda i fotsida dräkter – kanske skulle en del av dem besöka moskén där gudstjänsten börjar kl 14? Vi ställde frågor om skolan och skolsystemet och de berättade öppet och villigt. De gav en klar signal om att de gärna skulle ha ett samarbetsprojekt med någon i Finland. De hade haft ett projekt med Tyskland, men det hade avslutats. Riktigt kort kan man säga några saker som skiljer Finland och Senegal: man har 65-70 elever i varje undervisningsgrupp, man har inte tillräckligt många klassrum och tvingas flexa och ordna så att alla ryms in, lärarna får extra poäng av sin rektor om de dyker upp och håller sina lektioner! Poängen är viktiga om man söker jobb någon annanstans. Att lärarna beter sig hövligt och ansvarsfullt betingar också poäng.
I gymnasiet mötte vi rektorn och hans pedagogiska ledare. Senegal har varit en fransk koloni och administrationen är genomgående rigorös och tungrodd, om man får tro vår värd i skolan Assan John. Vi mötte alltså provisorn (rektorn) och censorn (pedagogiska ledaren). Vi fick igen möjlighet att ställa frågor samtidigt som vi kort presenterade vårt skolsystem och upptäckte skillnader. I Senegal, liksom i Finland, är lärare i matematik-fysik-kemi en bristvara. Deras studier kräver ett par år extra, utan att det påverkar lönekuvertet. Speciellt under senare år har flykten till den privata sidan med högre löner synts i skolsystemet i Senegal. T.ex. i gymnasiet i Fatick har man nu endast en behörig matematiklärare – på ca 1200 studerande och ett trettiotal lärare. De övriga som undervisar i dessa ämnen har ”tvingats” in i uppgiften. Allmänt anses matematik vara ett mycket svårt ämne (och våra studerande som besökt ett klassrum med matematikuppgifter kvarlämnade på tavlan tyckte att det såg mycket svårt ut). Därför väljer endast en tredjedel av de studerande den linjen i gymnasiet. Den lättare linjen, litteratur, väljs av två tredjedelar.
Att man genomgått gymnasiet ger inte automatiskt inträde till universitet och högskolor. Slutexamen är rigorös till sin omfattning och innehåller både muntliga och skriftliga prov. Beroende på vilken linje man valt ligger betoningen på uppgifterna där. Av studerandena på den naturvetenskapliga linjen klarade endast ca 30% studentexamen senast.
Finns det utrymme för egna profiler inom det senegalesiska skolsystemet? Nej. Alla skall följa samma läroplan. Enligt våra värdar är skolsystemet en av de få saker som håller samman nationen som består av många stammar med sin egen kultur.
Hur demokratiskt fungerar skolorna i Senegal? Medbestämmanderätt är ett okänt begrepp. Man kan komma med förslag till rektor som ansvarar för verksamheten. I sista hand är det dock han tillsammans med en direktion som fattar besluten. Strejker tycks vara ett lättillgängligt vapen för t.ex. de studerande.
Efter lunch besökte vi igen marknaden och speciellt skräddaren som skulle sy upp diverse kläder åt oss.
På kvällen tog vi kvällsmaten med oss och åkte till stranden i skymningen. Vinden var varm och solen gick ner som ett eldklot ovanför trädtopparna när vi simmade i havsfåran. Efter simningen bredde vi ut mattor på sanden och tände en lägereld. Vi åt köttpiroger med goda såser, drack limsa och åt sockermunkar. Därefter låg vi och betraktade stjärnhimlen, sjöng någon sång och myste.

BLOGG 6 – Djembetrummor och nattkonsert
Under lördagsförmiddagen besökte vi en stad ca 30km från Fatick. För att komma till staden måste man ta en färja över havsfåran. Den gick enligt tidtabell och tog ca 20-30min. Ombord på färjan trängdes bilar, hästar med kärror och en massa mänskor. Det var vindstilla och skulle bli en varm dag.
Orsaken till besöket i staden var att en del av oss ville köpa djembetrummor hem. Den person som brukar ordna med trummor här i Fatick hade överraskande avlidit samma dag som vi anlände till Fatick. Därav detta arrangemang.
Genast i hamnen fanns affären som sålde trummorna. De var dock inte färdiga ännu. De skulle knytas och stämmas. En man höll ivrigt på med detta när vi tittade in i affären, men alla sex stora trummor plus en liten skulle inte hinna bli klara innan hemfärd, fick vi veta. Vi skulle få fyra trummor med oss hem och resten skulle levereras följande dag till Fatick.
Vi promenerade över ön i stekhet sand och gassande sol. För första gången hörde vi suckar om värmen och solen. Vi skulle gå till ett ställe där man kunde simma i simbassäng och i havet, enligt eget val. På vägen ”råkade” vi snubbla över en enskild liten affär som sålde souvenirer. Men det fanns också ett syfte med att besöka just den affären, där skulle de blivande djembeägarna bestämma vilket tyg som skulle sys upp till trumpåse. Det blev dock en hel del annat handlat på samma gång…
Väl framme vid det lilla hotellet sjönk vi utmattade ihop i baren som bestod av ett halmtak och öppna sidor. Där åt vi våra medhavda frukter, drack limsa och pustade ut innan vi tog ett dopp – i havet. Det var långgrunt, alldeles ljummet i vattnet och sanden var bländande vit.
Efter ett par timmar vandrade vi tillbaka till hamnen i om möjligt ännu varmare omständigheter. Vi packade ihop våra trummor, tittade på lite andra saker, drack kall limsa och tog en pirogbåt till andra sidan.
Pirogbåten är utgrävd ur en trädstam av Baobab-trädet, som är väldigt kännspakt för denna region. Trädet ser ut som om det ryckts upp med rötterna och sedan kastats ned fel väg. Det beror på att trädet under stora delar av torrperioden är utan löv. Men långt inne i stammen finns vatten lagrat. Just innan regnperioden börjar växer nya, stora gröna löv fram. Trädslaget är poröst. Därför är det lätt att bearbeta och blir ett bra material för båtar. Pirogbåtarna är väldigt långsmala och har därmed lite friktion mot vattnet. Att få ner en grupp på 24 mänskor och körkarl var inget problem. Vi njöt av den korta båtfärden, spelade trummor för fullt och sjöng.
Efter den ansträngande förmiddagen behövde vi vila. Vi slappade fram mot 20-tiden då vi åt kvällsmat och sedan startade mot en nattkonsert, en soaré med tre körer, i en liten by som låg en timmes körväg från Fatick. Halva vägen bestod av sandväg – och vi var alla rödbruna av damm när vi steg ut ur bussen.
Konserten skulle börja kl 22. När vi kom fram ganska exakt kl 22 höll man ännu på och byggde upp ljudtekniken. Vi köpte biljetter och väntade utanför området. Vi blev den stora attraktionen i byn, och folk flockades kring oss. Oscar Sundman lärde ut några viktiga ord åt barnen i byn: gårrtijono, skinkbingo, traktora.
Konserten började ca kl 23. Vi åkte hem kl 2 på natten, innan programmet var slut.
Konserten var nog något vi aldrig upplevt tidigare. Så fort trummorna började trumma var folket igång och ropade och hejade och dansade. Vi blev uppryckta för att dansa i några omvarv. De sångare, musiker och dirigenter som publiken gillade speciellt mycket bekransades med halsdukar, väskor etc. Repertoaren varvades mellan kyrkliga hymner – det var katolska kyrkan som ordnade konserten - och folkliga danser.
Vi förbluffades av att det flera gånger hände att dirigenten puffades bort från dirigentpallen och någon annan tog över istället. Musikaliskt var konserten varierande. Det som störde mest var den oproffsiga ljudåtergivningen med ständig rundgång och oordningen – folk sprang av och an, mitt igenom körerna, under uppträdandet.
Långt ute i bushen kanske man inte har så många olika sätt att spendera en lördagskväll? Publiken var nog mycket brokig. En del hade alldeles tydligt gått via baren på väg till kyrkokonserten. Men roligt hade vi!

BLOGG 7 – Hårflätning och brottningsmatch
Vi hade planerat att delta i den lokala lutherska församlingens gudstjänst på söndag morgon. Den skulle inledas ”kl 9, men senast kl 10”. Här är allt enligt afrikansk tid… Den sena hemkomsten på lördag kväll gjorde att vi åt frukost kring tiotiden och följaktligen försenade oss till gudstjänsten.
De återstående trummorna hade nu levererats. Det blev trumkalas på gården vid Bartolomeus´ hus.
Söndagarna är marknadsdagar. Då säljer man dubbelt så stort utbud på varorna som i vanliga fall. Genast efter frukost gick bussen ut till marknaden. Inte alla åkte med till den här marknaden.
Kl 13 var det lunchservering. Lärarna hade inbjudits till engelskläraren Assan John med familj på lunch. Trots att Assan besökt Finland två gånger och också Sydafrika och alltså sett en del av världen, förvånades vi över hur djupt rotad den senegalesiska synen på kvinnan är också hos honom. Vi fick hälsa på hans söner och bror med brorssöner – men inte hans hustru (förrän när hon serverade maten). Döttrarna fick vi se först efteråt när vi skulle fota familjen. (Den ena av döttrarna hade hjälpt till med matserveringen, men inte introducerats).
Assan berättade att han har en stor dröm om att kunna föra sin familj (permanent?) utomlands. Han undervisar familjen i engelska en gång i veckan. Hans fru är också intresserad av det.
Kvinnosynen här framkom med önskvärd tydlighet då Assan berättade om de nötter som är en viktig del av många ceremonier i Senegal. Nötterna importeras från grannlandet. T.ex. då en pojke vill förlova sig med en flicka för han två kilogram av nötterna till flickans far. Efter det vet alla att den flickan är upptagen. Nötterna används också som betalning när man besöker trolldoktorn eller när någon gifter sig eller får sitt namn. Nötterna kan inte ätas, de har stark insomnia-effekt, enligt Assan. Dessa nötter kan man också överräcka när man vill be någon om förlåtelse. I Senegal, deklarerade Assan, har mannen alltid rätt och därför är det kvinnan som överräcker sådana nötter till mannen när hon önskar be honom om förlåtelse…
Efter lunchen inleddes projekt hårflätning för en del av de flickor som önskade få afrikanska flätor. Flätningen tar ca 4-6 timmar beroende på hur snabb man är och hur stor del av huvudet som skall flätas. De svartas hårtyp nästan kräver flätning, annars tovar sig håret lätt och ”slutar att växa” som afrikanerna säger. En del flickor valde att fläta endast sitt eget hår, en del flätade in löshår.
En del av oss valde att åka och simma vid 17-tiden till havsfåran. Svalkande och skönt.
På kvällen skulle då århundradets största match i senegalesisk brottning ske. Vi tittade förstrött på matchen i en liten svartvit TV med riktigt dålig bild hemma hos Bartolomeus samtidigt som flätning och kortspel pågick. Hela Senegal höll andan, tycktes det. Flera matcher ingick, men när den utlovade kampen började och avslutades skrek folk och sprang ut på gatorna och dansade. Bilar och motorcyklar tutade. Dagarna efter matchen är det bara detta som diskuteras. Vårt intresse för matchen var sist och slutligen ganska ringa.
Den här kvällen var vi tidigt i säng. Natten innan blev kort och vi kom överens om att åka redan kl 6 från Fatick för att hinna se djuren i djurparken Bandia innan de lade sig ner för att sova nästa dag. I pojkarnas hus var det tyst och mörkt redan kl 21.15. Kändes lite som på ett barnläger…

 

BLOGG 8 – Djurpark och simning
Måndag morgon innebar start kl 6.00. Vi körde i kring två timmar till djurparken Bandia. Där åt vi vår medhavda frukost, betalade inträdesbiljetterna och åkte iväg in i djurparken i två bilar med guide i bägge bilarna. Bilarna var vanliga små pick ups med tre säten byggda på flaket – och ett tak. Vi körde längs smala och gropiga vägar i spaning efter djuren. Vi såg apor, antiloper av olika slag, noshörningar, giraffer, zebror, vildsvin, strutsar, krokodiler, hyenor och bufflar förutom en massa fåglar av olika färg och form. Vi är här i slutet av torrperioden och det märks – flera små sjöar som fungerat som djurens vattenhål hade torkat in. Det var en mäktig upplevelse att röra sig så nära livslevande djur. En och annan bild togs också.
Efter djurparken åkte vi genom staden Mbor och till hotellområdet vid Atlanten. Vi åt lunch, tre rätters middag, för ca 8e. Därefter vandrade vi till ett hotell vid stranden där vi spenderade resten av dagen – simmade i poolen och i havet, solade, pratade och umgicks, shoppade lite och några tog en tur på vattenskoter.
Innan vi körde från Mbor stannade vi för att handla på en lite större Supermarket än de små kyffen vi är vana med från Fatick. En hel del chips, godis och dricka samt glass inhandlades.
I Fatick serverades fisksoppa när vi kom fram. Vi fick också träffa Anna och Bertrand Tikum med dotter, som väntat på oss hemma hos Bartolomeus. Kökspersonalen hade varit lediga från lunchen denna dag. Istället hade en av damerna rostat jordnötter och sålde dem i 1 liters påsar till priset 1,5e. Jag köpte ett par påsar att ta hem.
In i det sista var det oklart om det skulle bli djembetrumparty på vårt hustak. Eftersom klockan redan var över 21 och det hade varit tidig start blev det inget av partyt denna kväll.

BLOGG 9 – Skolbesök och afrikansk by
Tisdagen inleddes med ett skolbesök i lågstadieskolan i samma stadsdel som pojkarnas hus. Man hade hört om att vi besökt skolor i en annan stadsdel och var, enligt Assan, avundsjuka. Assan hade ordnat skolbesöken dagen innan. När han kom till högstadieskolan tågade eleverna ut i strejk. Han vände genast om och ordnade istället ett besök i en av lågstadieskolorna.
Vi fick allra först hälsa på rektorn. Under tiden som vi stod under ett träd och hälsade skrek ett barn till. Assan förklarade att ett barn slagits av läraren i pedagogiska syften. Det väckte bestörtning i gruppen, medan Assan själv skrattade åt det hela. Efteråt frågade jag Assan vilka kriterierna är för att en lärare skall få slå ett barn. Jag fick då reda på att det är förbjudet i lag att slå barn, men att det hör hemma i den senegalesiska kulturen och att barnen annars inte skulle lyda – dessutom fostras de på detta sätt där hemma. Straffet för att slå ett barn i pedagogiska syften kan vara t.o.m. fängelse. Rektorn hörde skriket, utan att reagera. Detta gav inte ett så bra intryck av lågstadieskolan vi skulle besöka.
Vi hade lite ont om tid och därför delades gruppen upp i par som besökte olika klasser. Assan och rektorn gick runt och släppte in gästerna i klassrum efter klassrum. Klassrummen låg vanligtvis i enskilda små byggnader. Några räknade antalet elever per klass och kom fram till att det fanns ungefär 45-60 barn i klasserna. De hade undervisning i franska och matematik i de flesta grupperna. Lärarna kunde lite engelska, men valde att tala franska med våra studerande.
Lärarna som följde med gruppen fick inte besöka någon klass, vi skulle samtala med rektorn. Vi satt i hans lilla kontor tillsammans med Assan. Skolan har 548 elever, fick vi veta, och 17 lärare av vilka 8 var kvinnor. Barnen är 6-7 år gamla när de inleder sin skolgång. De som gått i barnträdgård kan börja som sexåringar, de som inte gjort det som sjuåringar.
Befolkningskurvorna visar brant uppåt också i Fatick, men tillgången till en närskola är tillfredsställande. De barn som gick i denna skola hade max 1km promenadväg till skolan.
Läsåret inleds i början av oktober och avslutas i juni. Man följer den franska kalendern och håller både jul- och påsklov, trots att landet är muslimskt. Muslimska högtider blir lediga genom att regeringen gör ett skilt dekret om dem från år till år, vilket passar eftersom t.ex. ramadan inleds vid olika tidpunkt varje år.
Barnen får delta i 6-7 lektioner fem dagar i veckan. Måndag, onsdag och fredag är korta dagar, då jobbar man från kl 8 till kl 13. Tisdagar och torsdagar pågår undervisningen också efter lunchpausen. All undervisning sker på franska, Senegals nationalspråk. För alla barn är detta ett nytt språk när de börjar skolan och därför satsas en del undervisning på franska språket för nybörjarna.
Innan vi avslutar samtalet med rektorn visar han oss skolans stolthet; en alldeles nybyggd datasal med 21 datorer. Datasalen och datorerna har kommit skolan till del tack vare idogt arbete av en av skolans tidigare elever.
Efter att en halvtimme gått samlades vi alla under trädet på skolgården. Då blev det plötsligt paus och hundratals barn samlades i ring kring oss. Det togs ett och annat foto av dem.
Efter besöket i lågstadiet åkte vi vidare till en yrkesskola för flickor. Först hälsade vi på rektorn som var en mycket energisk dam. Också handlingskraftig enligt de som känner henne från tidigare. Hon förde oss runt för att titta på olika grupper som jobbade med olika saker. En del gick på hårfrisörslinjen, en del på klädsömnadslinjen, en del på restauranglinjen. Vi fick en fin bild av vad man undervisade i och hur man tänkte om framtiden. För undertecknad var besöket speciellt intressant eftersom jag jobbat med ett yrkesskolprojekt i Kenya sedan 2003.
Vi hade med oss lite finländsk salmiak som vi bjöd lärare och studerande på. Vänligt tog de emot salmiaken och sög på den medan vi befann oss i närheten… men när vi gick förbi dörren en stund senare såg vi en lång rad karameller utspottade i sanden utanför dörren.
Yrkesskolan finansieras dels med studieavgifter, dels med statsbidrag. Detta till skillnad från projektet i Kenya, som skall vara helt självbärande. Här fanns en del intressanta aspekter som jag frågade om – kunde man inte sälja det man tillreder i restaurangskolan? På klädsömnadslinjen? Inom hårfriseringen? Samtidigt fick jag uppslag om saker som man kunde ta upp i Kenya. En sådan är färgning av tyger och batik som säkert kunde vara en nisch också i Kenya. I Kenya undervisar man i IT, så inte här, datorerna användes för informationssökning och färdigställande av dokument.
Innan vi lämnade restauranglinjens klassrum passade vi på och beställde tårta för 50 personer till vår sista dag i Fatick. Vi skulle bjuda oss själva och våra vänelever på senegalesisk tårta. Priset? Det blev lite under 30e för 10 tårtor. Inte allt för högt, tyckte vi.
Ganska många började i det här skedet ha slut på den senegalesiska frangen. Eftersom det var lite tid fram till lunch och yrkesskolan finns en bit från banken bestämde vi att åka dit för att växla pengar. Fem personer skulle växla för alla som ville ha frang. Det tog en timme. Omständigt med pass, kvitton, sedlar och mynt.
På väg genom stan stannade vi hos skräddaren som ville leverera (och få betalt) för de sista beställningarna. Det tog inte så länge. Samtidigt gick några och tittade hur det gick för silversmeden med de armband som han fått i uppdrag att färdigställa. Det var ett inte så lyckligt besök. Det visade sig att endast 6 av 15 armband var klara – och dessutom att namnen var fulla av felstavningar. Alltså blev det av nöden att göra en ny lista på vilka texter som skulle ingraveras. Den gjorde vi under den sena lunchen.
Efter lunch tog vi en kort siesta, var och en på det ställe där vi bor.
Kl 15 skulle avfärden ske mot en liten by Fayiel och den saltproduktion som pågår där. Väneleverna skulle delta, liksom Assan och en annan man. Med chaufför och hjälpkarl blev vi sammanlagt 41 personer som skulle trängas in i vår skraltiga buss.
Den sista väneleven kom 15.20. Ca 15.30 kom vi iväg. Vi satt packade som sillar. Termometern visade att temperaturen var +38C när vi åkte. Resan till saltprojektet tog ca 20 minuter. När vi steg ut på en stor slätt var vinden otroligt varm. Vi vandrade en kilometer och fick bekanta oss med hur lokalbefolkningen utvinner salt ur det salta havsvattnet. Saltutvinningen är ett projekt som man har gemensamt. Ifjol när regnperioden var dålig och det blev dåligt med mat i byn, fick alla familjer ett mikrolån för att klara försörjningen. Lånet skall betalas tillbaka men fungerar som en buffert i dåliga tider. Fantastiskt! Mona och Bengt Häggblom har varit involverade i detta projekt.
Efter besöket i saltproduktionsanläggningen åkte vi vidare ca 10min till Fayiel. En del av oss valde att sitta på bussens tak. Vi hörde både ett och annat skrik därifrån – och också från de barn och äldre som vi körde förbi. För många var det säkert den stora händelsen att man fick en skymt av en buss med vita mänskor på taket. Att sitta på taket på landsvägen går inte för sig, polisen kan ta förarens körkort för den förseelsen.
I byn vandrade vi längs rena sandgator. På bägge sidor om gatorna fanns hyddor och tegelhus, snygga och prydliga. Överallt fanns en massa barn, som följde oss.
Vi blev imponerade av vad kvinnorna uträttar i byn. De samlar t.ex. en summa pengar varje vecka för att kunna ge mikrolån åt varandra för att t.ex. starta en småskalig inkomstbringande verksamhet. Kvinnorna har också haft ett projekt där man hjälpt åt att städa upp gatorna – inga plastpåsar eller annat skräp här inte. Projektet tog slut, men kvinnorna fortsätter och har städdag varje tisdag. Om man inte städat sin omgivning tillräckligt bra bötfälls man med en mindre summa pengar.
Vad gör de afrikanska männen, var min fråga efter att Assan översatt kvinnornas berättelse. ”De gör barn och jagar föda” var det snabba svaret. Han förtydligade genom att säga att om något barn såg honom hämta vatten eller koka mat, då skulle hans barn bli mobbade för detta i skolan.
Efter besöket i byn släppte vi av väneleverna i centrum och åkte själva till stranden för ett välförtjänt dopp. Med oss fick vi 6 barn från en familj bekant med Kira och Martin Näse. Underbart svalkande efter en stekhet dag! Enligt Assan blir det nu bara värre med hettan fram till regnperioden.
Efter kvällsmaten var vi ganska möra. Pojkarna hade bjudit in flickorna till ett djembeparty och skyndade sig iväg från maten vid Bartolomeus’ hus. Döm av oss lärares förvåning när vi plötsligt märkte att pojkarna inte alls gått iväg hem, utan stannat framför en fotbollsmatch i Bartolomeus’ pyttelilla, svartvia TV med snö i rutan. Nåja, pojkarna hann hem i alla fall innan flickorna dök upp. Den här kvällen blev det djembetrumparty (utan vuxna). Missionären från Norge som bor på andra sidan gatan bekräftade nyss att hon hört partyt hemma hos sig.

BLOGG 10 – Lokalradio, fotboll och avsked
Onsdag hade vi inget program inplanerat före kl 16, då två elever och vi lärare skulle intervjuas i lokalradion i Fatick. Avsikten med den lediga tiden var att kunna skaffa de sista sakerna från marknaden och packa inför avresan följande morgon.
Jag besökte marknaden tillsammans med den andra läraren Jan och skaffade lite småsaker och en bordduk, som ännu skulle sys. Efter det promenerade vi via hårfrisören. Jag hade klippt mig redan förra veckan. Nu lät jag klippa ett afrikanskt mönster i hårbotten bak i huvudet och kollegan lät raka sig. Under klippningen bjöds vi på senegalesiskt té. Vi drack alla ur samma kopp… barberaren, kollegan och jag i nämnd ordning…
Kl 16 skulle vi befinna oss vid lokalradiostationen. Det var en sliten byggnad, målfärgen flagade och möbleringen var sparsam. I ett hörn satt en redaktör och redigerade kommande program. Studion fanns bakom en vanlig dörr. På bordet stod tre mikrofoner, redaktören satt bakom ett bord med en dator och ett mixerbord, fönstren var täckta med svart plast. Det var mycket varmt i rummet.
Vi hade inte förberetts desto mera på vad innehållet i samtalet skulle handla om. Vi utgick väl automatiskt ifrån att det skulle kretsa kring våra upplevelser av Senegal. Men Assan, som ledde intervjun, gick raskt över till att ställa frågor om miljö och förnyelsebar energi. Assan har själv besökt regionen och lyfte fram vindkraften i Larsmo och vattenkraften i Nedervetil som exempel. Vi kände oss lite osäkra på dessa teman… Mitt i sändningen blev det strömavbrott. Allt tystnade. Teknikerna kom rusande, men så forts strömmen återkom fortsatte intervjun även om datorn ännu inte startat. Våra medresenärer följde programmet som pågick en timme via radion i Bartolomeus´ hus.
Lite efter kl 17 var vi tillbaka vid Bartolomeus’ hus för att hämta våra medresenärer och väneleverna. Nu skulle det bli gemensam fotbollsmatch på stan. Vi åkte till en central plats där man byggt en cementgrund för korgboll och fotboll, men på vår önskan spelade vi på den mjuka sanden. De flesta av väneleverna var inte riktigt inne på att spela fotboll – de kom i högklackat och uppiffade ut i fingerspetsarna. Men det blev två lag och en fotbollsmatch på 2 x 10min. Trots att solen småningom skulle gå ner var det varmt. Sanden var het. Det gick åt en massa vatten, men roligt var det. Ganska genast kom en stor publik av barn och unga i alla åldrar. Jag skötte vattenutdelningen och fick en massa små händer på min rygg och i mitt hår. Det var säkert den stora händelsen för dagen och kanske veckan för de här barnen.
Efter fotbollsmatchen åkte vi med alla inpackade i bussen till pojkarnas hus och hade en liten avskedsfest med väneleverna på hustaket. Vi hade beställt kakor från yrkesskolan och köpt limsa att dricka. Det blev några korta tal, fotografering och lite dans och lek. Ganska snart avslutades festen, väneleverna gick till sina hem och flickorna hem till sitt boende för att duscha.
Kvällsmaten denna kväll blev lite annorlunda. Vi hade bjudit med alla damerna i köket, busschaufförerna, Assan och de som bodde i Bartolomeus’ hus samt några andra vänner. Vi åt potatis/grönsallad från gemensamma fat, sittande på golvet. Vårt finländska gäng sjöng ett par sånger och fick afrikanerna med. Vi höll tal och tackade för tiden tillsammans. Några gåvor delades ut. Tiden i Fatick höll på att ta slut.

BLOGG 11 – Slavhandelsön, poolen och hemresan
Denna sista dag i Senegal skulle vi köra från Fatick till Dakar, ta färjan till slavhandelsön Gorée, slappa vid poolen vid hotell Caláo, gå ut och äta med Ann-Katrin Store på kvällen och sedan ta bussen till flygfältet.
Vi steg upp kl 5, stängde kappsäckarna, packade dem på busstaket och körde mot Dakar. Resan gick bra. Det var svalt från morgonen och knappt någon trafik. Denna gång hittade busschauffören in på omfartsvägen så vi slapp köra genom Rufisque, vilket tar en extra timme i anspråk.
Innan vi åkte hann vi inte äta någon frukost, den tog vi med oss. Istället för att stanna fixade vi ett system för att breda majonnäs i batongbrödet, lägga dit saltgurkor och korv och distribuera till resenärerna. Efter att halva gruppen fått sina bröd upptäckte vi myror i en av batongerna… Efter det fick vi kassera nästan alla batongbröd. Små röda myror hade invaderat dem. Vi fick stanna och köpa mera, färskt bröd. Med oss hade vi också bananer och äpplen som vi åt.
Resan gick långt snabbare än vi vågade tro. Vi kunde ta båten till Gorée redan kl 10, istället för kl 12 som vi siktat på. Luften vid hamnen var sval och skön i jämförelse med läget i Fatick. Båten tog ungefär en halv timme. Väl framme uppsökte vi toaletten och vandrade omkring, med en guide som ”tvingat” sig på oss. Väldigt irriterande upplevde vi försäljarna som hela tiden antastade oss med sina erbjudanden. Än var det små rytminstrument, som några senare skaffade, än var det solglasögon, än var det en inbjudan till att titta på ”my shop”. Gorée har blivit hemvist för de mest framstående konstnärerna i Senegal – och deras workshops och konst fanns överallt.
Dagens mest omskakande upplevelse var besöket i ett av de hus varifrån slavarna skeppades vidare. De mörkhyade betraktades och behandlades som djur, totalt utan människovärde. Familjer splittrades så att barnen förvarades skilt från männen och skilt från kvinnorna. Förnedringen, misären och utnyttjandet förekom i nedre våningen, medan handelsmännen från olika länder ordnade bjudningar och fester i övre våningen. 20 miljoner slavar skeppades genom Gorée ut i världen under 300 års tid. Endast 15 miljoner av dem kom fram, resten omkom under resans gång. I muséet visades bilder av hur slavarna skulle packas i ett fartyg för att ta så lite plats som möjligt. Vi såg redskapen som användes när slavarna tuktades och bojorna som band dem samman både i händer och fötter. Anläggningen var byggd så nära havet att lastningen kunde ske direkt genom en dörr mot havet. Dörren kallades ”Door of no return”. Många slavar hade hellre valt att kasta sig i havet och dö där, därför stod vakter och kollade att ingen kunde göra så. Tänk att människan kan vara så grym.
Så sent som 1981 förbjöds slaveri i den sista nationen i Världen!
Efter muséet vandrade vi upp till högsta punkten på ön. Därifrån hade vi fin utsikt över Dakar. Vägen kantades av försäljare, försäljare, försäljare. Efter lunchen vandrade vi tillbaka till färjan och åkte över till Dakar igen. Bussen körde oss till hotell Caláo där vi hade hyrt två rum för att packa om bagaget, duscha och fräscha upp oss lite. Vi intog poolen ganska omedelbart och solade de sista timmarna vi tillbringade i Senegal.
Efter kvällsmat på en restaurang i närheten åkte vi till flygfältet kl 22. Flyget skulle gå kl 1.45. På flygfältet plastade vi in djembetrummorna och checkade in. Vi hade många timmar att titta oss runt på flygfältet och vänta på att flyget skulle åka. När vi sist och slutligen satte oss i flygplanet var vi dödströtta – det här var den andra natten som var avkortad.
Flygresan gick via Istanbul där vi hade en liten stund på oss för att titta oss omkring på flygfältet.
Vad skönt det var att landa i Finland och uppsöka bussen som väntade på oss. Ännu återstod 6-7 timmar bussfärd innan vi var hemma i Österbotten – den tredje natten som blev förkortad. Stämningen i bussen var god. Vi pratade lite om våra reflektioner kring resan, spelade kort och försökte vila.
Tyvärr saknades en del resebagage och några trummor hade fått skavanker, trots att de varit noggrant inpackade. Vi hoppas att allt kommer fram och att flygbolaget ersätter skadorna.
Ett fantastiskt äventyr i Senegal är avslutat. Minnet kommer nog att leva länge hos oss som var med.

 

Hur har du upplevt resan till Senegal?

Skrivet i bussen på hemresan

”Denhär resan har varit en fantastisk upplevelse! Vi har hunnit se mycket, allt från härliga fina sandstränder till små, fattiga, skräpiga byar. Det bästa med resan var definitivt sällskapet. Det har varit en jätte kul grupp att resa med och ja vill tacka er alla för nya vänskapsband, mellan oss och mellan väneleverna. Sämst var väl kanske värme lite nu som då, när den blev för mycket och man visste inte om man ens orkade ligga ner i sängen. Det sägs att en del ens hjärta lämnar i Afrika, jag håller med!”

”Jag är nöjd med resan, den har varit en upplevelse man inte kommer glömma. Senegal överraskade mig positivt, hade inte t.ex tänkt mig så många asfalterade vägar och bilar. Det har varit varmt och svettigt, men det kunde vi ana redan tidigare. Det känns roligt att vi haft möjlighet att lära känna nya vänner – väneleverna, samt andra vi råkat på. Hoppas att alla lyckas hålla upp kontakten med väneleverna också via internet. Jag tyckte speciellt om att vara på safari och se många djur som man inte förr sett. En sak man kunde ha tänkt på var att vi kunde lite oftare åkt iväg från Fatick och se på något annat, det blev ganska mycket Fatick denna gång. Nu får vi bara hoppas att vi alla slipper säkert hem och att vi får våra väskor med oss hem! J”

”Den här resan har varit den intressantaste och lärorikaste resan jag varit på! En otrolig upplevelse! Jag har både blivit positivt och negativt överraskad, hemskast var att se lärare som slog sina elever. Jag kommer att sakna alla glada och hjälpsamma människor som hälsar och barn som ropar ”tobab” och skrattar åt en och också väneleverna och vår egen grupp. På den här resan har jag lärt mig att uppskatta min egen vardag hemma ännu mera, alla borde åka iväg på en sån här resa. Värmen har varit en aning jobbig men den var ändå bara en småsak. ”

”Denna resa har varit en fin upplevelse och en unik möjlighet. Man måste uppleva Afrika själv för att förstå hur landet fungerar. Det räcker inte bara med att lyssna på medias ord. Det finns så många kontraster överallt. Det är så overkligt hur vi kan möta en kvinna som tigger pengar åt mediciner en dag och simma i pool vid hotell nästa dag. Det finns även små kulturkrockar, traditioner som inte stämmer överens med våra, såsom att slå barn. Jag kommer sakna alla människor och definitivt aldrig glömma Senegal.”

”Jag har sett fram emot att åka till något afrikanskt land allt sedan början av högstadiet så jag var väldigt glad att få åka nu. Resan har varit väldigt lärorik och otroligt intressant. Jag kan inte säga vad som varit mest roligt, men att besöka vänelevernas hem, åka på zoo, säga ”Bonjour” och ”Ca va?” åt alla man möter har varit väldigt kul. Vad som varit mindre bra är det faktum att det finns skräp överallt i naturen och att det är så fruktansvärt varmt hela tiden. Trots det kommer jag nog att sakna Senegal och alla människor här. Den här resan skulle definitivt inte ha varit så bra som den var utan vårt resgäng. Ni är bäst!”

”Senegal var definitivt en chock på alla sätt och vis, såväl goda som dåliga sidor visade sig så starkt. Värmen var de första dagarna minst sagt överväldigande, speciellt när vi anlände till Fatick. Visst visste jag att det skulle bli varmt, men hur kan man i Finland förbereda sig för 40 grader torr värme som man inte kan komma ifrån? Med tiden vande man sig ändå med det och kunde istället koncentrera sig på människorna och naturen. Människorna i Senegal är definitivt öppnare och inte alls lika blyga som i Finland. Jag själv är överraskad över hur tydlig franska de bemödat sig om att tala med oss och att de försökt tala engelska också. Naturen är väldigt annorlunda och på sitt eget sätt väldigt vacker här också, tyvärr så ligger ju skräp lite överallt. Resan som helhet har dock varit super och mycket lärorik och att få lära känna alla i gruppen ”tubaber” bättre har minst sagt varit en ära.”

”Resan har varit jätte bra och otroligt roligt. Den hade både sina bra och dåliga sidor. Det var roligt att besöka skolorna och den lilla byn vi besökte. Lite tråkigt att det var strejk på gång i skolan vi egentligen skulle besöka men vi fixade ju det endå väldigt  bra. Värmen har varit ganska jobbig speciellt mot slutet av resan. Lite överraskad blev jag av att vi hade ganska mycket ”fri tid” jag hade förväntat mig mera besök till olika ställen. Det var bra planerat när vi åkte på en hotell dag mitt i resan så man fick lite koppla av på ett annat sätt. Gruppen har varit fenomenal, jag trivdes jätte bra i gruppen och man fick faktist vara sig själv hela resan igenom. Super bra resa! J”

”Resan har varit fenomenal. Intressant och lärorik på många sätt. Besöken hemma hos våra vänelever var nog det mest intressanta. Att få se hur de bor och hur de lever var intressant. Det var nog värt den långa promenaden, till deras hus nu såhär i efterhand, även om det var jobbigt just då i värmen. Vår gruppsammanhållning har varit suverän, alla har kommit överens med varandra och vi har haft det roligt tillsammans. Nu vet man mera ingående om den afrikanska kulturen. Resan kommer jag nog aldrig att glömma!”

”Jag är otroligt tacksam för att jag fick möjligheten att åka med på den här resan. Det har varit en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Vi har sett så mycket nytt och vi har fått en liten inblick i hur det är att leva i Afrika. Jag tycker att resan har gått väldigt bra och kvällen på stranden under stjärnhimlen var något av det mysigaste. Jag kommer att sakna småbarnens ivriga tubab-rop och deras söta blyga leenden. Jag hoppas också att vi kommer att fortsätta ha kontakt med våra senegalesiska vänner. Dessutom vill jag säga TACK till världens bästa Senegal-grupp, utan er skulle den här resan inte har blivit lika bra som den blev! Ni är guld värda!”

”Resan har varit riktit awesome! De flesta har fått uppleva något som de aldrig har upplevt förr och den här erfarenheten kommer att vara med hela livet ut.Dagarna innan resan oroade jag mig för sammanhållningen i gruppen men de var nog inget att oroa sig för, för en bättre, roligare å härrrrrliari grupp finns int.Människorna i Senegal kommer man int att glöm för att alla var så jättetrevliga,alla hälsa och var glada,speciellt barnen. De  finns inget något som har varit bäst eller sämst,de finns mycket som har varit bra. Inga sura miner har funnits ,men bara trötthet av den otroliga värmen.”

”Det bästa har nog varit att vi fått se det riktiga Senegal, umgås med lokalbefolkningen och se hur de lever. Gruppen har varit bra och vi har haft roligt tillsammans. Dagen i Mbour var skön eftersom vi helt fick vila och slappna av. Familjen Diouf var härliga och de gjorde det verkligen så att man kände sig välkommen. Det som var lite jobbigt var att jag inte kunde franska, men som tur fanns det oftast någon som kunde översätta. Överlag var resan helt över mina förväntningar och jag hade ändå haft ganska höga förväntningar. Så tack för en underbar resa!”

”Detta är en resa jag sett fram emot otroligt länge. Jag är så glad för att jag fick möjligheten att åka till Senegal, och jag kommer aldrig att glömma resan. Till först hade jag en bild av att alla i Afrika bor i hyddor eller trasiga skjul och att man måste gå flera kilometer för att hämta vatten. Men som tur var fick jag se hur det verkligen är. Det som jag tyckte mest om under resan var besöken till skolorna, fotbollsmatchen med väneleverna och när vi fick koppla av i Mbour. Det enda jag upplevde lite jobbigt var att se barnen bli slagna i skolan, och att alla stirrade på en och kallade en ”tubab”. Överlag är jag mycket nöjd med resan, och jag kommer definitivt att besöka Afrika igen.”

”Jag hade väntat på den här resan i 5 år. Det som jag mest såg fram emot var att få träffa alla mina nära och kära som bor här så oändligt långt bort från oss i Finland. Att resa med en grupp som inte tidigare besökt Senegal var roligt. Gänget som vi rest med kunde inte ha varit bättre, så som vi har skrattat och fjantat oss. Det var roligt att kunna visa sina vänner var man bott och gå i samma” troggångar” med dem som jag gick i som liten.  Dock tog det länge för jag insåg att jag faktiskt är på min drömresa just pga att jag rest med vänner. Först den dagen jag var själv och de andra hade annat för sig insåg jag var jag befann mig, härlig känsla. Bäst/sämst, oj det är så svårt att svara på… Bäst var nog ändå vårt gäng, och kvällen på stranden. Stranden är en av mina favoritplatser J Sämst, eller snarare jobbigast, var när vi gick där i mitten av Sahara och skulle titta på det där saltprojektet. Jag hade sett det förr och jag trodde att jag skulle förgås av värmen. Ja och så förstås då vi reste hit, alla förseningar och sådant. Det var jobbigt minsann!
Ojojoj, jag är supernöjd. Längtar redan till nästa gång!”

”Resan har varit full av nya intryck och upplevelser. Största saken som slog mig var värmen och hur primitivt folk lever. Jag har lärt mig att uppskatta många saker som vi har hemma i Finland, men jag tar också med många saker från Senegal! En sak är att inte stressa. Jag upplevde inte en enda gång att någon senegales skulle ha börjat stressa fast vi var efter i tidsschemat. Också att hälsa på varandra med en rejäl handskakning och ett stort leende är en sak som jag fattat tycke för. Bästa med resan var gemenskapen med resegruppen och med de som vi lärde känna i Fatick. Sämsta med resan var alla envisa försäljare som följde efter en och som inte tog nej som ett svar. En ny resa till Afrika är redan planerad i mina tankar.”

”Vistelsen i Afrika var inte så lik vad jag tänkt. Där vi bodde hade vi strömavbrott endast en gång och vattnet fungerade någotsålunda hela tiden. Barnen var dock vad jag hört; inte världens renaste, men intresserade av de vita och det fanns dem som bad att få komma med mig hem, därmed krossades mitt hjärta när jag inte kunde göra något för dem. Alla sinnesintryck sjunker djupt i själen så att man inte kan förklara det man varit med om, upplevelserna man försöker beskriva blir inte kompletta. Resan var absolut värt allt man lagt i och jag kommer att åka igen, för allt är helt annorlunda och jag vill lära mig mera.”

”I sin helhet var resan givande och intressant. Som en tidigare Kenya-resenär hade jag också en del förväntningar men de flesta av dem uppfylldes.  Första intrycket när man stiger in i landet är vimlet av människorna och den annorlunda naturen. För mig var det bästa med resan när man fick gå fritt och bara se sig runt och träffa och tala med okända människor på gatan. Besöket till vänelevens hem var också en av resans höjdpunkter Det tyngsta för mig är att man nästan hela tiden är omringad av sin grupp och det är svårt att få tid för sig själv, dock har ju gruppbehörigheten också sina fördelar. Skönt blir det att komma hem men resan var dock helt klart lyckad.”

”Jag har hört om många upplevelser i Afrika från vänner och bekanta, och jag har länge längtat efter att själv få uppleva denna speciella kontinent.  Många har sagt att halva ens hjärta lämnar kvar där, och det kan jag nog hålla med om. Vår Senegalresa har varit jätte bra på många sätt, mycket tack vare mina underbara reskamrater och reseledare, utan dessa skulle inte resan blivit lika bra. Att få ett så vänligt mottagande av alla var för mig en positiv upplevelse i Senegal, att alla hälsade och frågade hur man mår kändes bra. Det bästa med resan har varit, människomöten, att lära sig om kulturolikheter, resesällskapet, och nog var det sist och slutligen ganska bra och skönt att ha de varmt, fast värmen var nästintill olidligt ibland. Det sämsta, kanske ovissheten om sin vänelev kontakten före fungerade inte så värst bra, oförberedelsen på att vi skulle behöva betala för flera måltider, att man en dag kunde ha jätte mycket program och en annan inget alls, programmet kunde ha varit lite mer utspritt. Fast det har varit en händelserik och intressant resa så är det skönt att komma hem.”

 

Läs om tidigare resor >>>